Gubben bror har gått bort och lämat en tung börda och stor sorg efter sig.
Han första åktur på hojen. Och hamnade i ett timmer upplag.
Man kan ju bara fråga sig varför?
Han va ung och hade livet framför sig.
Det är bara ofattbart.
Men han är nu bland änglar och evigt ljus,
där han får vila i frid.
Nu måste jag förbereda barnen inför begravningen.
Det är ju inte bara att säga att man ska gå på en begravning.
Det finns ju ett före och ett efter.
För att inte tala om självaste cermonin.
Den lilla har pratat mkt om döden en längre period nu.
Det har varit mkt i början på detta år.
Berättar till henne i helgen.
Hon ställer många frågor.
Om var mormor är.Där hon är. osv.
Sen hästarna- dom evigt gröna ängarna.
Men mormor tar ju hand om dom så länge osv.
Åsså nu detta. Farbroden.
Stora kullan ville ej gå, och kände att hon inte skulle klara av det.
Dom får välja själva.
Stora nog.
Pöjken ska med.
Jag vill heller ej gå men känner ändå press att göra det.
Ja, jag vet att det är bra å få ett avslut och säga farväl å dyl,
beglaga sorgen å visa vörnad gentemot familj osv......
Men ändock.
Alla sörjer olika och säger adjö på sina vis.
Det känns mörkt, nej inte det helller.. bara tungt.
Annars känns det bra.
Fick svar från norge om att dom ville ha mej där.
Så jag får ringa se hur dom menar.
Seee yooo...