Hjärte-sorg.

I går åkte walter balle till dom evigt gröna ängarna.

Dom kunde inte Digger för han måste fraktas iväg för kremering.
Så han fick bli ensam kvar. Dom skulle höra av sig så fort som möjligt.
*suck*...Dom viste så väl vad som gällde,
kan man då inte försöka se till att det sker samtidigt då.

Man kommer ihåg känslan och lyckan när "fick" djuret/djuren(hästen)
Man var så glad och lycklig.
Sen denna hjärt-lösa sorg när man måste ta "bort" djuret.

Jag är mest lessen för att han får gå där ensam, går och gnäggar då och då..
Inte lika farligt idag som igår.
Luktar på Walles bajs och undrar var han är?
Lider såå enormt mkt med honom.
Usch, han saknar ju sin bästa vän!!
Men han äter iallfall.
Tiden nu är bara att vänta.

Känslorna går upp och ner..
Kommer gråtattaker när man mist anar det.
Känns ganska bra vissa stunder.
Går ut flera gånger och gosar med honom.
Värsta är ju hans ensamhet som blir min stora sorg!

ÅÅ kan ju bara tack gubben för alla såna stora beklagliga sakerna han får göra,
när det gäller mina djur.
Känner evig tacksamhet till honom som ställer upp detta.
Men annars vore väl det konstigt, vi är ju ändå ett par.
Han erbjuder sig alltid att göra det svåra.
Fast det är mina egna beslut.

Vill inte heller ha en massa sympati, blir bara värre då.
Jag vet ju också hur det är med djurmänskor, man lider med dom,
för man förstår deras saknad och sorg.
Vill ta det själv, när allt känns bra.
Just vill jag bara lessen i min ensamhet och tycka synd om mej själv.
Vet ju också att det kommer gå över.
Så jag tackar er för ert tysta stöd.

Nu äntligen kom samtalet vi väntat på.
Gråter nu ännu mer...Tårarna bara rinner,usch.
Imorgon kommer bilen å hämtar Digger.
Och det sker hemma på gården.
Hua!!..Skönt men ändå inte!!!

Nu vet jag att jag kan slippa tänka på hans ensamhet
och min "hästperiod" är över.
Kommer aldrig mer skaffa häst igen.

Kommer att va lessen och varit lessen i tre dagar nu.
Känner nu att jag är både spykiskt och fysikt slut...
Men sen kommer jag återhämta mej å se framåt.

Tur är väl det!
Tar väl nån vecka så är jag mej själv igen.
(känslorna är blandade som ni kanske märker,men gräver inte ner mej å blir deppig.
Bearbetar detta som ska på en gång, å sen få man ha sorgen med sig så länge den varar.)

Så vi hörs mina vänner.